Ann-Marie Valsten skriver om fotografi

”Att fotografera är att utsätta sig” är ett honnörsord inom den gestaltande fotografin. Men vad betyder det? Rötterna inom den gestaltande fotografin går att härleda till begreppet ”subjektiv fotografi”, en riktning inom fotografin som uppstod på 50-talet och som bestod av flera nordeuropeiska fotografer, bland annat Gullers, Strömholm, Rune Johnsson.

Ända sedan fotografins födelse har det bildats teorier kring sättet att fotografera. Själva sättet att fotografera har gett fotografiet den legitimitet som egentligen varje fotografi söker, tänker jag nu och som varje fotografi förgäves tycks leta efter just idag.

De digitala fotografierna fungerar istället som små kommatecken med en enda fastlagd mening och betydelse. De digitala fotografierna uppträder som trafikskyltar, som piktogram. (Och det verkar också vara just så de fotografierna blir till)

Att utsätta sig inom den gestaltande fotografin är att göra sig fri från sin egen upplösning, sin egen isolering. Den isolering som går att beskriva som ett symptom på oss själva som splittrade jag i kroppar som inte längre tillhör oss. (Tänk på alla bokstavskombinationer som går att härleda ur denna splittring)

Det digitala mönstret ger oss på förhand säkra fotografier. Den som fotograferar så vet på förhand exakt hur fotografiet ska se ut. (Så meningslöst)

Att utsätta sig är att ”inte veta” vilken typ av fotografi som ska bli till men ändå tro på den rörelse och den riktning som då naturligt uppstår därför att man som fotograf är hel som människa. Därför att inom den riktningen av fotografin, är resultatet av det mod som krävs, en relation mellan två (fotograf och motiv). Den som ser och den som blir sedd på plus den pendling som sker mellan dessa två. Modet är inlevelse.  

Ur anteckningsboken: 

”Åter till verkligheten är moderna museets namn på utställningen. Fotografi som visar på ursprungets betydelse för det som visar sig.” 

Vad menar jag med det? I det analoga kan man fortfarande härleda någon form av ursprung pga. tekniken. Varje avtryck blir till materia med en given plats i en serie bland andra negativ.

Tänk Flusser som menar att avsikten hos ett fotografi endast kan läsas i relation till andra fotografier från samma fotograf.

Det digitala fotografiet immaterialiseras i samma stund det blir till. Dess innehåll upptas hos betraktaren och blir ”det ordlösa” lika mycket som det verbaliserade.  

Ur anteckningsboken:

”Som att gå in på en loppmarknad. Se. Låta sig beröras. Av vad?”

(Tänker på surrealisterna när de använde de ting ”som visade sig” för dem, särskilt på loppmarknader som underlag för olika konstprojekt. Läser Jean Baudrillard och försöker förstå konsekvenserna av hans teorier på minnet och dess konstruktion som måste vara en relation mellan bilden som vilja och föreställning och den som ser.)

Jag rör mig strukturerat (som vore det en vetenskaplig metod) går först till höger sedan till vänster när jag kommer från andra hållet i samma rum. Jag missar inte ett enda fotografi. Några återvänder jag till av olika skäl. Ett är att jag inte sett just dessa fotografier som original men att jag känner väl till dem.

En av dem är Larry Clarke. ”Var han själv missbrukare?” Vad gjorde han sedan fotograferat ”våldtäkten” på den amfetaminhöga unga kvinnan? Det är som om jag vill göra ”fotografen” ansvarig för det fotografierna visar. Som om den person som ser (läs fotograferar) är den ansvarige för händelsen, som om den personen är ansvarig för det som väcks som minnen hos betraktaren?

Larry Clarke har också fotograferat en gravid kvinna som med en spruta injicerar sig själv. Just det fotografiet är lika vackert som det är smärtsamt. Det sköna i fotografiet, dvs ljuset som faller på den halvnakna kroppen faller så vackert att högdagrarnas nyanser slår alla digitala försök att åstadkomma något liknande.

Hur visste du det?

Vadå visste?

Hur visste du att du skulle stanna vid den platsen?

Det vet man bara.

Hur då?

Jag förstår inte frågan.

Tog du bara ritningen?

Ja, det gjorde jag. Visst blir den snygg till den ramen och mot den bakgrunden…

Fanns det ingen annan där?

Nej, jag var helt ensam.

I höghuset?

Ja, i höghuset

Men hur visste du att du skulle in där?

Det var så självklart att jag skulle stanna där. Det fanns ingen tvekan.

Hade du kameran med dig?

Ja, det hade jag. Om jag inte haft kameran med mig hade jag inte stannat där.

Ur anteckningsboken:

(Det är en av huvudpersonerna som säger detta när hon tror att hon inte längre är älskad när ”alla” får veta att hon är dotter till en mördare, ungefär som att vara dotter till en våldtäktsman, osv.)

Jag noterar snabbt den meningen från en feel-good deckare på fyran därför att den för mig in på flera spår kring begreppet ”ursprung” .

När Marie Antoinette föder sitt första barn är sängen där hon ligger omgiven av stolar. De människor som inte får plats bland stolarna står bakom och trängs och tittar på det ögonblick som egentligen är väldigt privat.

Förlossningen är inte hennes. Den är till för dem som ser på den. De är där för att försäkra sig om att det är just det barnet och inget annat barn. De är där för att se barnets ursprung, för maktens skull. (Ungefär som att se ett fotografi bli till…byt ut föda mot framkalla (analogt) och barnet mot ett fotografi…och byt ut ursprung mot avsikt…- bara som ett experiment - )

Människorna var då fysiskt närvarande i rummet för händelsen.

Att födas på den tiden är som att dö idag. Alla måste se händelsen för att tro på den men det är genom bilden vi möter händelsen av Michael Jackson döende på väg in i sjukhuset. Hans död är lika privat som att föda och blir allas egendom.

Den sorgligaste av alla insikter är att bilden av den andre aldrig någonsin är den andre. Att vara i relation med den andre är att vara i någon form av överensstämmelse, som en utlagd tråd mellan ett jag och ett du, där båda håller lika ömsint i varsin ände utan att någonsin vilja släppa taget.

Innan jag somnar på kvällen läser jag Montaigne och om hans önskan att få dö gott och omärkligt. Det låter som en stor önskan.

Jag ser fotografier. Jag gör det i situationer som innebär, att om jag ska kunna fotografera på det sätt jag vill, dvs att något nytt ska uppstå mellan kameran och motivet, kommer det att ställa krav som jag inte är säker på att jag vill leva upp till. Den typen av fotografering kräver ett engagemang. Därför väljer jag ibland att bara gå förbi.

Om jag väljer att stanna inför "ett motiv" hör jag mig själv säga "jag ser fotografiskt" som ett sätt att övertyga att min avsikt är ärlig, samtidigt som jag pekar och förklarar. Egentligen tycker jag inte om att förklara mig men jag har insett att det finns situationer som kräver förklaringar som innebär att man visar sig för den andre på ett annat sätt om det ska kunna bli ett fotografi. Det är ungefär som att stiga ur en roll och in i en ny framför ögonen på motivet.

- Föredrar du...framför..?

- jag vet inte...kanske...!

- Jag vet vad jag inte vill...

- fast man blir nyfiken...

- Hm...

- Det måste vara skillnad...

- Än att se samma sak på en bild?

- Hm...

- Tänker du på Köpenhamn?

- Man måste inte...

- tala..?

- nej...

- Vill du fotografera mig?

Varje fotografi är en del av text och i textbegreppet finns den egna förförståelsen. Och den omfattas av med vilken vilja till förståelse som finns i den blicken.

Jag tror att mediers förenklade ”bilder” och den kommunikation som redan är inskriven i de olika medierna medverkar till att man tror att man förstår. Men egentligen sker istället en orientering som är nödvändig eftersom medier är världen. Ur den orienteringen skapas mängder av föreställningar om vad som är viktigt så mycket att det påverkar vad och hur vi tänker. Medier bildar ju en verklighet för oss alla. Men varje människa har alltid ett val. Tänk...varje fotograf har ett val...hm...

Den djupa förståelsen kräver dock att man går utanför sig själv och det givna. Det kräver att man stannar upp och lyssnar till den andre och det kräver utrymme för den andres utläggning av det som kan förstås.

Annars reflekterar man inte. (Kanske endast digitaliserar..?)

Allt som finns utanför den lilla lådan, kameran, är också möjligt att fotografera enligt Flusser. Möjligheterna är dessutom outtömliga. Kameran i sig själv har en större föreställningsförmåga än fotografen. Även där krävs en annan slags vilja än den förutsägbara.

De flesta fotografier är förutsägbara.